Sandras

Din nåd är dyrbar o Gud, din nåd.
Din nåd är dyrbar o Gud, din nåd.
Du är livets källa.
I Ditt ljus ser vi ljus.
Du är livets källa.
I ditt ljus ser vi, ser vi ljus.

Nummer 760 i Svenska Psalmboken, fin sång. Den sången har gått på repeat i mitt huvud hela dagen, ända sedan dagens morgonbön, och den har fått samsas med tankarna om att jag inte alls vill lämna min praktik.

 

14.00 skulle jag ha slutat, men när klockan blev två kände jag inte alls för att gå hem så jag försökte dra ut på det en stund. Jag stannade kvar, diskade lite till och lät mina fötter ta upp några kvadratdecimeters golvyta där i köket, men snart fick det ändå bli dags att ta farväl.

 

Jag kommer sakna min praktikplats, Svenska kyrkan i Los Cristianos, så mycket! Människorna, stämningen, morgonbönerna, söndagsmässorna, kanelbullarna, kyrkbyggnaden, servettvikningen. Känslan.

 

När jag har haft praktik tidigare har mitt liv sett ut precis som vanligt, praktiken har liksom bara varit en annorlunda grej vid sidan om. Nu är jag så långt hemifrån och de enda jag träffar, mer än okända människor man möter ute, är förutom mina vänner som jag åkte hit med och bor med just de jag träffar på praktiken i kyrkan.

 

Kyrkan har varit en så stor del av vardagen här under den här månaden och därför kommer jag verkligen sakna den här praktikplatsen, men också för att den helt enkelt är fantastisk och för att jag har trivts så bra och känt mig riktigt välkommen.

 

Disken. Den kommer jag också sakna. Jag kommer sakna att stå vid diskmaskinen och filosofera över texten ovanför diskhon, hur stort och fantastiskt det där himmelriket måste vara.