Sandras

Det kan vara så att jag inte känner så stor lust, eller så stort behov, av att skriva här för tillfället. Jag tror att bloggen fyller sin funktion bäst när jag lever lite passivt och nu börjar det nog hända saker. Inte för att jag har ett överdrivet innehållsrikt liv nu heller men det händer saker på ett annat sätt än tidigare. Det blir liksom mer på riktigt nu att nya steg ska tas och det självklara som är nu kommer snart att vara något som är bakom. Saker börjar klarna åtminstone lite grann.

 

Jag var inställd och förväntansfull på en sommar i Norge, sedan vände det helt och jag blir nog kvar här en sommar till. Skönt på ett sätt, tanken på att jag ska flytta härifrån och sedan kanske aldrig mer komma tillbaka hit mer än max någon vecka i taget skrämmer mig lite. Inte för att jag tycker så fruktansvärt mycket om den här platsen men den är ju trots allt mitt hem, jag vet ju inget annat. Samtidigt vill jag härifrån så snart det bara går, byta ut det som är runt omkring och bara ha kvar mig själv för att få känna att jag är jag. Uppleva något nytt och våga något jag inte tror att jag vågar. Men en sommar. En sommar är inte ens lång så det klarar jag. Blir allt som jag vill så flyttar jag ju ändå i höst och då kan jag få allt det där då istället. Det känns trots allt tryggt och bra att vara kvar här lite till. Tror jag.

 

Annars då? Det är påsk om några ynka dagar. Jag har skaffat instagram och jag spelar piano en massa trots att jag knappt kan. Igår tröttnade jag på att alltid känna att jag inte har några kläder att välja på så jag beställde hem femton klädesplagg för cirkus sjuttiofem kronor stycket i genomsnitt. Behöver dock fortfarande byxor i plural. 

 

Jag återkommer en annan dag.

Okej. Detta inlägg läses på egen risk. Just saying. 

 

Igår natt drömde jag att det var krig. Jag befann mig på något stort hotell eller vad det nu var och där var typ alla och hoppades på att inte dö av några bomber. Det fanns två delar av hotellet med en innergård mellan, jag var bara i den första delen men vissa slussades vidare till nästa del där jag tror att det skulle vara lite säkrare att vara. Jag minns inte riktigt hur alltihop slutade men jag tror att jag överlevde, efter att ha varit med om några bombningar.

 

Inatt fortsatte våldstemat, men på ett lite annat sätt. Jag befann mig i något stort rum eller något, kan ha varit en idrottshall kanske. Det var fullt med folk. Vi var ett fåtal personer som stod i ett hörn och resten trängdes över hela rummet. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad det hela gick ut på men jag vet två saker vi gjorde, som egentligen inte känns som att de hände samtidigt (vilket jag ändå tror att de gjorde) för de hade verkligen inget med varandra att göra. Den ena saken var att vi spanade efter folk vi kände och hade någon slags lekfull tävling om vem som såg flest, och det var inte lätt eftersom det var väldigt mycket folk och alla rörde på sig men det var tydligen ändå ganska många av våra vänner där för jag minns att vi såg några. Den andra saken vi gjorde, observera att det här inte hör ihop med letandet efter människor vi kände, var att vi hade gevär och sköt planlöst på människorna framför oss. Egentligen minns jag inte att jag sköt men jag minns att vi lade ifrån oss våra gevär när vi skulle gå därifrån och det var bara självklart efteråt att det var det vi hade gjort så jag antar att själva den händelsen bara föll bort ur minnet när jag vaknade. Och det kanske bara var bra. Hur som helst, grejen var den att jag nog inte riktigt fattade vad jag gjorde när jag stod där och sköt. Efteråt träffade jag nämligen mina vänner och släktingar som hade varit med i det där rummet, och jag hade så sjukt dåligt samvete över att jag hade skjutit för jag insåg plötsligt att jag kunde ha träffat någon av dem jag kände. Kunde inte erkänna för någon att jag hade varit en av dem i hörnet med gevär. Inget konstigt med att känna så, men det konstiga var ju att jag inte hade en tanke på det tidigare utan insåg hur otroligt sjukt och dumt det var först efteråt. Mådde så dåligt över detta.

 

Till sist, för att inte avsluta så dystert så ska jag berätta en till grej som jag drömde inatt. Jag skulle göra vitkålssallad. Receptet var: 2 delar matolja, 1 del vinäger, 1 del coca-cola + kryddor. Coca-cola i pizzasallad? Testa vettja! Det kanske är gott.

 

Peace out.

Fredag kväll. Bara jag är hemma och jag bär kläder i tre nyanser av grått. Tre nyanser av gråmelange till och med. Jag var på biblioteket tidigare idag, lånade två böcker. För första gången på länge lånade jag böcker och för första gången på länge sitter jag och läser och känner att jag läser för att jag vill läsa. Jag tror att jag ska fortsätta med det en stund till ikväll. Försöka att inte låta mig distraheras av något annat. Det skulle vara allt annat än bortkastad tid.

 

 

Ibland, eller faktiskt ganska ofta, slår det mig och jag tänker den tanken. "Om du bara visste vem jag är". De flesta jag känner vet så ynka lite om mig. Jag har så mycket inom mig som jag aldrig någonsin visar, tankar som jag aldrig låter någon ta del av. Det är klart att även den personen andra ser mig som är jag men ändå kan jag få den där känslan av att när du ser på mig, då har du ingen aning om vem du egentligen ser. Jag skulle varken bli bättre eller sämre än jag är nu, men jag skulle vara så annorlunda. Som att jag bara har missat, eller som vanligt varit för feg för, att visa en ganska stor och viktig del av mig själv.

 

Ibland, tyvärr inte lika ofta, slår det mig. Har jag missat så kan någon mer ha missat, är jag så mycket mer så är alla andra säkert ännu mer. Det är svårt att se stort, ännu svårare att se större, men tänk vad jag skulle kunna fascineras över människor om jag lyckades se lika mycket hos andra som jag ibland kan önska att andra såg hos mig. Det skulle finnas så mycket att fascineras över och livet skulle förmodligen bli ännu lite mer fantastiskt av att få se sådant som man inte ens hade en aning om fanns hos en annan människa.