Tack Gud för whatever.
Jag brukar försöka komma ihåg att tacka Gud för att jag har det bra.
Tack Gud för att jag har det bra. Ja, jag är tacksam för det, men vissa stunder klingar det lite fel i mitt huvud.
När verkligheten skär till och vrider om så att det liksom känns som att den där tacksamhetsbönen blir synonym med tack för att det är barnen i Afrika, inte jag, som svälter eller tack för att det var min vän, inte jag, som blev rånad eller tack för att jag det är många andras, inte mina, föräldrar som är alkoholister.
Det där går ju verkligen att vända och vrida lite på. Klart att jag fortfarande är tacksam över att jag har det bra men jag är definitivt inte tacksam över att någon annan har det dåligt.
På ett sätt är andras lidande kanske bara en anledning mer att inse vad jag hara att vara tacksam för. På ett annat sätt känns det inget annat än naivt och dumt att säga tack för att jag har det bra. Vad spelar det för roll om jag har det bra, det finns väl viktigare saker?
Tack Gud ändå, vad det nu är jag ska tacka för.
