Sandras

Livet, min vän. Ta ett steg i taget nu. Vi skyndade alltid så långsamt och kom ingenstans. Kom gjorde bara känslan av att gå så långsamt över övergångsstället att den där bilen som stannade hinner köra på en och en halv häl innan de hunnit nå trottoaren. Claro que sí.

Nu är jag på Teneriffa. Det är första gången jag är utanför Norden och första gången jag är borta hemifrån längre tid än en vecka så jag har egentligen ingen aning om hur det här kommer bli men jag hoppas på bra. Resan hemifrån till Teneriffa gick smärtfritt trots att vi satt vakna på Arlanda hela natten till söndagen och därmed inte fick någon sömn på trettio timmar. Väl på Teneriffa åkte vi till hotellet i minibuss med ABBA-covers i högtalarna och höga berg, palmer och kaktusar utanför fönsterrutorna. Lägenheten som vi bor i har fyra rum och kök och fyra balkonger OCH städerskan diskar vår disk. Pool finns också såklart. Vet inte om det kan bli så mycket bättre. Visst saknar jag Sverige lite och människor där men jag har det ändå så bra här och än så länge trivs jag verkligen. Praktiken är också väldigt bra, it gives me a good feeling. Förutsättningarna för fyra riktigt bra veckor finns, helt klart.

Nu tar jag farväl av dig för den här gången. Jag ger mig iväg i några veckor och när jag kommer tillbaka har du nog lämnat för att släppa fram vintern. Egentligen har du kanske redan börjat välkomna vintern men helt har du inte lämnat. Du visar dig fortfarande så att jag inte ska glömma bort dig och ditt allra bästa jag.

Hade det inte varit för att vi ses igen om ett år så skulle jag nog sakna dig väldigt mycket, men nu kan jag nog stå ut. Lite konstigt kommer det bli förstås, jag är ju inte van vid att gå från höst till sommar och sedan sommar till vinter, men jag tror att det blir bra ändå.

Nästa gång vi ses är det kanske inte på samma plats som nu. Det är lite spännande att tänka på eftersom jag inte vet än var det kommer bli, men jag tror inte att jag kommer tycka mindre om att se dig där jag kommer vara då. Du är ju fortfarande hösten, liksom.

Du brukar ju hänga här lite nu och då, i mitt liv. Eller ganska ofta, det har blivit så. När jag sitter här hemma så kommer du och tycker att du kan vara mitt sällskap och jag har ju bara låtit dig vara och inte direkt kastat ut dig eller så. När jag inte är hemma så händer det att du ringer mig också, fast inte med en vanlig telefon utan du har på något märkligt vis förmågan att ringa rakt in i mitt huvud och på den apparaten har jag liksom inte fattat vart den röda luren är.

 

En lite frustrerande sak när du pratar med mig är att du verkligen ger mig tid att tänka och svara. Hade du bara babblat på hade jag kanske lättare bara kunnat avfärda dig för att du var så jobbig eller så hade jag bara inte riktigt hunnit ta in dina ord och det hade ju säkert varit lite lättare att hantera.

 

Jag vet inte om jag kan påstå att jag trivs i ditt sällskap, men jag har förstått att du kanske kan ge mig något bra ändå. Om du inte hade funnits, hade jag då varit där jag är, vetat det jag vet och förstått det jag förstår?

 

Jag har nog börjat vänja mig vid tanken på att inte hitta helt och hållet, att jag inte kommer förstå. Livet är trots allt ganska charmigt när det är gåtfullt. Det är bara det att du ibland kan vara lite för mycket.

 

Ibland springer du bara omkring och förvillar lite, men de gånger då du liksom ställer dig där och bara blockerar som en tjock vägg som jag inte ens vågar försöka springa igenom - även om jag hade kunnat - då blir jag lite trött och känner inte riktigt den där tryggheten som jag trodde att jag hade.

 

Lite trött, lite osäker, lite rädd. Det är helt okej, det är det faktiskt. Det är väl så det ska vara ibland och det finns ju trots allt så mycket annat som är bra istället. Du hindrar mig i alla fall inte från att leva och le, så jag klarar mig, men det var ju ändå den där detaljen att jag som sagt inte trivs så bra i ditt sällskap och jag skulle inte ha något emot om du gick ur vägen lite ibland.

Jag gillar inte det här helt och hållet. Jag vet inte om jag verkligen vill ösa ur mig mina tankar så här i en blogg som vem som helst kan läsa. Inte så att det jag skriver är privat, eller att jag är emot bloggning i allmänhet. Bara att jag känner att det vore bättre om tankarna kom lite mer direkt från mig i stället för att visas på en datorskärm.

 

Jag vet också hur det var när jag hade slutat skriva i en blogg jag hade tidigare och i stället satte mig och skrev dagbok, hur otroligt skönt det var och hur bra orden flöt ihop till meningar när jag inte behövde tänka på att någon annan skulle läsa det efteråt. Det är trots allt lite svårt att bara strunta i den där prestationsbiten även om jag vet att det inte behöver bli bra.

 

Ändå är det ju så skönt att få ur sig lite tankar, och jag tycker ju så fantastiskt mycket om att skriva. Jag tror verkligen inte att det finns något annat sätt jag hellre utrycker mig på. Inget sätt att säga saker på känner jag mig mer bekväm med än att skriva.

 

Jag antar att det aldrig brukar märkas men ibland ändrar jag ett ord i ett inlägg både en och två gånger efter att jag har publicerat det eftersom jag hittar ett annat ord som skulle göra meningen bara lite bättre. Jag gillar att försöka få fram det jag vill säga på det sätt jag vill, att få det så bra som möjligt. Hitta någon sorts balans så att man inte missar något betydelsefullt men ändå inte bara skriver en massa överflödiga rader. Det är ju till och med roligt att bygga om meningarna så att de inte börjar med och eller men, sådär som jag fick lära mig på svensklektionerna på mellanstadiet, och att försöka dela upp texter i stycken på rätt ställen. Om det blir bra vet jag inte och det spelar egentligen mindre roll, jag gillar det verkligen.

 

Den lilla lyckokicken när orden flyter på och meningen blir bra, när man känner att man har hittat rätt ord för att beskriva känslan och tanken. Glädjen över att få beröm för något jag har skrivit är något speciellt, ändå är det inte bekräftelsen jag vill ha för glädjen bara i det skrivna ordet har jag redan innan. 

 

Så trots nackdelarna, jag trivs med det här. Att skriva ger mig något och helt släpper jag heller inte tanken på att det kanske kan finnas någon meningsfull tanke i något jag skriver och kanske kan det ge även någon annan något bra. Det vore ju bara ett stort fett plustecken i så fall.

Inte hahaha. Att ha, menade jag.

 

Nästa lördag åker jag hemifrån för att åka till Teneriffa och stanna där fyra veckor. Därför håller jag på för fullt med att packa och försöka bestämma vad som ska få åka ner i resväskan och vad som ska stanna här hemma. Det är inte det allra lättaste när man aldrig tidigare har varit utanför Norden eller varit borta hemifrån mer än en vecka. Min tanke med det här inlägget var dock inte att få fram att jag har massa problem med vad jag ska packa.

 

Jag vet att jag har mycket saker. Jag tror inte att jag är den som har mest men jag har nog alltid fattat att jag har mer än jag behöver. Det är klart att jag vet att jag lever i överflöd. Men att packa vad man behöver för fyra veckor ett på en ö i Atlanten och sedan se hur mycket som kommer att bli kvar hemma fick mig ändå att känna "HUR MYCKET grejer har jag egentligen?". Kläder, prylar, allt.

 

Allt det där som jag kommer klara mig så bra utan i en månad, skulle jag inte lika gärna kunna klara mig utan det i två månader? Fyra månader? Ett halvår? Varför inte ett helt år? De där kläderna som jag trodde att jag behövde, jag kanske ska strunta i att köpa dem?

 

Ibland blir jag så sjukligt trött på grejer. Prylar. Saker. Jag tror så ofta att jag vill ha, men hur mycket glädje får jag egentligen av sakerna i slutändan? Jag önskar så att jag kunde stå emot det där habegäret lite oftare för jag känner att det skulle vara otroligt befriande att bara ha lite mindre. Eller mycket mindre.

Hela hösten har jag lyssnat en hel del på lovsånger av norska lovsångband. Om jag inte minns helt fel så började det med att jag googlade någonting med Frizon (som är en festival med kristet budskap) och på så sätt hittade en lovsångsskiva från en liknande festival i Norge. Live fra Skjærgårds heter den. Sedan har jag lyssnat på Radiate, Ungfila och Impuls. Måste säga att det finns många fina lovsånger från alla de här banden! Rubriken till det här inlägget är en lovsång som finns på en av Impuls skivor och som jag tycker är väldigt bra. Texten känns i alla fall för mig som en bra påminnelse om vad jag egentligen tror; trots att jag tvivlar och allt känns svårt så går Gud aldrig ifrån mig. Det är ibland ärligt talat skitsvårt att känna och förstå, men på något sätt tror jag att det är så det är.

 

Det här är vad texten handlar om (har översatt lite fritt till svenska eftersom det inte blir alls samma sak att bara läsa en lovsångstext som det är att höra den, men i stort sett är texten så här):