Sandras

Livet, min vän. Ta ett steg i taget nu. Vi skyndade alltid så långsamt och kom ingenstans. Kom gjorde bara känslan av att gå så långsamt över övergångsstället att den där bilen som stannade hinner köra på en och en halv häl innan de hunnit nå trottoaren. Claro que sí.

Nu tar jag farväl av dig för den här gången. Jag ger mig iväg i några veckor och när jag kommer tillbaka har du nog lämnat för att släppa fram vintern. Egentligen har du kanske redan börjat välkomna vintern men helt har du inte lämnat. Du visar dig fortfarande så att jag inte ska glömma bort dig och ditt allra bästa jag.

Hade det inte varit för att vi ses igen om ett år så skulle jag nog sakna dig väldigt mycket, men nu kan jag nog stå ut. Lite konstigt kommer det bli förstås, jag är ju inte van vid att gå från höst till sommar och sedan sommar till vinter, men jag tror att det blir bra ändå.

Nästa gång vi ses är det kanske inte på samma plats som nu. Det är lite spännande att tänka på eftersom jag inte vet än var det kommer bli, men jag tror inte att jag kommer tycka mindre om att se dig där jag kommer vara då. Du är ju fortfarande hösten, liksom.

Du brukar ju hänga här lite nu och då, i mitt liv. Eller ganska ofta, det har blivit så. När jag sitter här hemma så kommer du och tycker att du kan vara mitt sällskap och jag har ju bara låtit dig vara och inte direkt kastat ut dig eller så. När jag inte är hemma så händer det att du ringer mig också, fast inte med en vanlig telefon utan du har på något märkligt vis förmågan att ringa rakt in i mitt huvud och på den apparaten har jag liksom inte fattat vart den röda luren är.

 

En lite frustrerande sak när du pratar med mig är att du verkligen ger mig tid att tänka och svara. Hade du bara babblat på hade jag kanske lättare bara kunnat avfärda dig för att du var så jobbig eller så hade jag bara inte riktigt hunnit ta in dina ord och det hade ju säkert varit lite lättare att hantera.

 

Jag vet inte om jag kan påstå att jag trivs i ditt sällskap, men jag har förstått att du kanske kan ge mig något bra ändå. Om du inte hade funnits, hade jag då varit där jag är, vetat det jag vet och förstått det jag förstår?

 

Jag har nog börjat vänja mig vid tanken på att inte hitta helt och hållet, att jag inte kommer förstå. Livet är trots allt ganska charmigt när det är gåtfullt. Det är bara det att du ibland kan vara lite för mycket.

 

Ibland springer du bara omkring och förvillar lite, men de gånger då du liksom ställer dig där och bara blockerar som en tjock vägg som jag inte ens vågar försöka springa igenom - även om jag hade kunnat - då blir jag lite trött och känner inte riktigt den där tryggheten som jag trodde att jag hade.

 

Lite trött, lite osäker, lite rädd. Det är helt okej, det är det faktiskt. Det är väl så det ska vara ibland och det finns ju trots allt så mycket annat som är bra istället. Du hindrar mig i alla fall inte från att leva och le, så jag klarar mig, men det var ju ändå den där detaljen att jag som sagt inte trivs så bra i ditt sällskap och jag skulle inte ha något emot om du gick ur vägen lite ibland.