Sandras

Att jag inte använder smink vet nog de flesta som känner mig, så för att berätta det behöver jag inte skriva ett blogginlägg. Det, att skriva ett helt blogginlägg, hade jag nog inte gjort även om ingen hade vetat om det - om det nu bara hade handlat om att berätta att jag inte sminkar mig. Det är ju bara det att det är mer än så. Det är min frustration över inställningen som så många verkar ha till smink som jag bara måste få skriva om.

 

Jag är inte emot smink. Själva grejen att någon vill kleta på lite hudfärgade krämer eller färgglada pulver eller rita med svarta pennor i ansiket stör mig inte. Det kan ju till och med vara snyggt, och så länge vi inte håller på och jämför vad som är snyggast (men kommer någon och säger att smink är snyggare än inget smink - jagvillintehöradet!) så COME ON - kleta vidare. Däremot kan jag störa mig något så fruktansvärt på de sjuka ideal som finns runt utseende i allmänhet men särskilt smink.

 

Ideal. Sjuka ideal som säger att man måste förändra sig för att bli sitt bästa jag. De säger att man ska lägga till något för att man inte räcker till annars. De säger att det kan vara nödvändigt att prestera något inte bara för att få bättre självförtroende utan också för att få bättre självkänsla (och jag som trodde att självkänsla handlade mer om att trivas med den man är än det man gör). Vet ni vad jag kom fram till för några år sedan? Jo, att jag förmodligen aldrig kommer bli hundra procent nöjd med mitt utseende utan smink. Jag kommer förmodligen heller aldrig bli helt nöjd med mitt utseende med smink. Vilket jag än väljer så är det där med att tycka om mitt utseende något jag under hela mitt liv mer och mer får lära mig att göra, och då pallar jag faktiskt inte peta in en till prestation i den där ständigt pågående processen.

 

När man pratar om smink och utseendefixering så är det inte så ovanligt att folk inflikar att de inte har några problem med att visa sig utan smink. Skönt, tänker jag då. Sedan blir fortsättningen rätt ofta ungefär att om det är ett fint tillfälle så vill man absolut inte vara utan smink och där någonstans känner jag bara: djup suck i hjärtat. Jag vill inte komma och säga att det är dåligt att tänka så, men är jag helt fel ute om jag säger att man i så fall inte är det minsta fri från idealet att man blir snyggare med smink? Däremot verkar man vara fri från att alltid behöva känna sig fin. Det kanske är skönt ibland, men jag tror att det är betydligt mindre skadligt att känna sig fin än att vara fast i ett ideal som har att göra med utseendefixering som i sin tur faktiskt får en hel del människor att må dåligt (inte alla, men får det bara någon människa att må dåligt så är det ju inte sådär superhärligt). 

 

Jag önskar att jag kunde komma fram till att smink bara är ett litet oskyldigt intresse och kanske en konstform eller ett sätt att uttrycka sig själv på men jag tvivlar. Blir det någonsin bara det? 

 

Jag blir lite modlös när jag tänker på sådana här saker. Jag bävar på riktigt lite inför att eventuellt någon gång uppfostra barn i en värld med de här idealen. Sedan tänker jag att jag skulle behöva vara lika bestämd på många andra områden och att jag kanske fokuserar lite väl mycket på något som jag egentligen inte själv lider så mycket av. Det är bara det att jag ser ett problem och att jag inte kan släppa det.

 

Förlåt mig om jag trampar någon på tårna och verkar tycka att jag har rätt och alla andra fel. Det var inte meningen och det kan precis lika gärna vara jag som har fel (om det nu finns rätt och fel i det här). Jag är bara så trött på det här och kan inte släppa det. (Sedan så handlar det ju verkligen inte bara om smink men nu är det väl kanske det jag har tänkt mest på. Och jag önskar att jag hade en massa döbra argument och kunde förklara ännu mer utförligt varför jag tänker som jag tänker men jag hoppas att det är okej ändå även om det blev lite halvtorftigt.) Frid och fred.

Den här sommaren suger lite. Jag måste bara få skriva det. Anledningen till att den suger lite känns inte så relevant att skriva om men att den suger känns desto mer relevant. Jag har nämligen fått för mig att det är relevant att vara ärlig. 

 

Jag är inte jättebra på det där med ärlighet, men jag jobbar på det. Här någonstans skulle jag gärna lägga till något som förklarar hur jag inte är jättebra på ärlighet men det är inte heller helt relevant va? Jag skiter i förklaringen.

 

Det som känns mest relevant är att inte skriva saker för någon fasads skull. Fasad, kanske förtroende. Någons förtroende för mig skulle ju kunna rasa totalt om jag säger att jag inte är bra på ärlighet. ALLT JAG SÄGER KAN JU VARA LÖGN, KÄRA NÅN!? Jag skrev ju förresten att den här sommaren suger lite. NÄR BLEV POSITIVA SANDRA SÅ NEGATIV? Smygpessimist, javisst. 

Jag brukar försöka komma ihåg att tacka Gud för att jag har det bra.

 

Tack Gud för att jag har det bra. Ja, jag är tacksam för det, men vissa stunder klingar det lite fel i mitt huvud.

 

När verkligheten skär till och vrider om så att det liksom känns som att den där tacksamhetsbönen blir synonym med tack för att det är barnen i Afrika, inte jag, som svälter eller tack för att det var min vän, inte jag, som blev rånad eller tack för att jag det är många andras, inte mina, föräldrar som är alkoholister.

 

Det där går ju verkligen att vända och vrida lite på. Klart att jag fortfarande är tacksam över att jag har det bra men jag är definitivt inte tacksam över att någon annan har det dåligt.

 

På ett sätt är andras lidande kanske bara en anledning mer att inse vad jag hara att vara tacksam för. På ett annat sätt känns det inget annat än naivt och dumt att säga tack för att jag har det bra. Vad spelar det för roll om jag har det bra, det finns väl viktigare saker?

 

 

Ibland, eller faktiskt ganska ofta, slår det mig och jag tänker den tanken. "Om du bara visste vem jag är". De flesta jag känner vet så ynka lite om mig. Jag har så mycket inom mig som jag aldrig någonsin visar, tankar som jag aldrig låter någon ta del av. Det är klart att även den personen andra ser mig som är jag men ändå kan jag få den där känslan av att när du ser på mig, då har du ingen aning om vem du egentligen ser. Jag skulle varken bli bättre eller sämre än jag är nu, men jag skulle vara så annorlunda. Som att jag bara har missat, eller som vanligt varit för feg för, att visa en ganska stor och viktig del av mig själv.

 

Ibland, tyvärr inte lika ofta, slår det mig. Har jag missat så kan någon mer ha missat, är jag så mycket mer så är alla andra säkert ännu mer. Det är svårt att se stort, ännu svårare att se större, men tänk vad jag skulle kunna fascineras över människor om jag lyckades se lika mycket hos andra som jag ibland kan önska att andra såg hos mig. Det skulle finnas så mycket att fascineras över och livet skulle förmodligen bli ännu lite mer fantastiskt av att få se sådant som man inte ens hade en aning om fanns hos en annan människa. 

 

Kanske borde jag inte lägga tid på att fascineras över det där lilla, små saker som jag lika gärna skulle kunna låta glädja mig bara för en dag och sedan kasta bort som ett sammanträffande som råkade infinna sig, men jag kan inte låta bli. Ibland verkar saker så perfekt uträknade och jag kan inte låta bli att tro att de faktiskt är det. Att Gud har räknat ut.

Jag har verkligen svårt att förstå Gud, hur Han kan vara allsmäktig, evig, veta allt från tidens början och samtidigt ge oss en fri vilja. Det hänger liksom inte ihop att Han skulle ha räknat ut varje ögonblick i våra liv. Tur då att det enda jag behöver förstå är att Han är större, större än att jag kan förstå.

De där små tillfällena. Så enkla saker som att känna en liten besvikelse och sedan, precis när man tänkt efter lite och börjat gilla läget, visar det sig att det inte ens fanns någon anledning till den där besvikelsen. Kan det vara något annat än en liten stunds tålamodsträning assisterad av Livets skapare himself? Så enkla saker, så perfekt uträknade.

Jag gillar inte det här helt och hållet. Jag vet inte om jag verkligen vill ösa ur mig mina tankar så här i en blogg som vem som helst kan läsa. Inte så att det jag skriver är privat, eller att jag är emot bloggning i allmänhet. Bara att jag känner att det vore bättre om tankarna kom lite mer direkt från mig i stället för att visas på en datorskärm.

 

Jag vet också hur det var när jag hade slutat skriva i en blogg jag hade tidigare och i stället satte mig och skrev dagbok, hur otroligt skönt det var och hur bra orden flöt ihop till meningar när jag inte behövde tänka på att någon annan skulle läsa det efteråt. Det är trots allt lite svårt att bara strunta i den där prestationsbiten även om jag vet att det inte behöver bli bra.

 

Ändå är det ju så skönt att få ur sig lite tankar, och jag tycker ju så fantastiskt mycket om att skriva. Jag tror verkligen inte att det finns något annat sätt jag hellre utrycker mig på. Inget sätt att säga saker på känner jag mig mer bekväm med än att skriva.

 

Jag antar att det aldrig brukar märkas men ibland ändrar jag ett ord i ett inlägg både en och två gånger efter att jag har publicerat det eftersom jag hittar ett annat ord som skulle göra meningen bara lite bättre. Jag gillar att försöka få fram det jag vill säga på det sätt jag vill, att få det så bra som möjligt. Hitta någon sorts balans så att man inte missar något betydelsefullt men ändå inte bara skriver en massa överflödiga rader. Det är ju till och med roligt att bygga om meningarna så att de inte börjar med och eller men, sådär som jag fick lära mig på svensklektionerna på mellanstadiet, och att försöka dela upp texter i stycken på rätt ställen. Om det blir bra vet jag inte och det spelar egentligen mindre roll, jag gillar det verkligen.

 

Den lilla lyckokicken när orden flyter på och meningen blir bra, när man känner att man har hittat rätt ord för att beskriva känslan och tanken. Glädjen över att få beröm för något jag har skrivit är något speciellt, ändå är det inte bekräftelsen jag vill ha för glädjen bara i det skrivna ordet har jag redan innan. 

 

Så trots nackdelarna, jag trivs med det här. Att skriva ger mig något och helt släpper jag heller inte tanken på att det kanske kan finnas någon meningsfull tanke i något jag skriver och kanske kan det ge även någon annan något bra. Det vore ju bara ett stort fett plustecken i så fall.

Inte hahaha. Att ha, menade jag.

 

Nästa lördag åker jag hemifrån för att åka till Teneriffa och stanna där fyra veckor. Därför håller jag på för fullt med att packa och försöka bestämma vad som ska få åka ner i resväskan och vad som ska stanna här hemma. Det är inte det allra lättaste när man aldrig tidigare har varit utanför Norden eller varit borta hemifrån mer än en vecka. Min tanke med det här inlägget var dock inte att få fram att jag har massa problem med vad jag ska packa.

 

Jag vet att jag har mycket saker. Jag tror inte att jag är den som har mest men jag har nog alltid fattat att jag har mer än jag behöver. Det är klart att jag vet att jag lever i överflöd. Men att packa vad man behöver för fyra veckor ett på en ö i Atlanten och sedan se hur mycket som kommer att bli kvar hemma fick mig ändå att känna "HUR MYCKET grejer har jag egentligen?". Kläder, prylar, allt.

 

Allt det där som jag kommer klara mig så bra utan i en månad, skulle jag inte lika gärna kunna klara mig utan det i två månader? Fyra månader? Ett halvår? Varför inte ett helt år? De där kläderna som jag trodde att jag behövde, jag kanske ska strunta i att köpa dem?

 

Ibland blir jag så sjukligt trött på grejer. Prylar. Saker. Jag tror så ofta att jag vill ha, men hur mycket glädje får jag egentligen av sakerna i slutändan? Jag önskar så att jag kunde stå emot det där habegäret lite oftare för jag känner att det skulle vara otroligt befriande att bara ha lite mindre. Eller mycket mindre.

Hela hösten har jag lyssnat en hel del på lovsånger av norska lovsångband. Om jag inte minns helt fel så började det med att jag googlade någonting med Frizon (som är en festival med kristet budskap) och på så sätt hittade en lovsångsskiva från en liknande festival i Norge. Live fra Skjærgårds heter den. Sedan har jag lyssnat på Radiate, Ungfila och Impuls. Måste säga att det finns många fina lovsånger från alla de här banden! Rubriken till det här inlägget är en lovsång som finns på en av Impuls skivor och som jag tycker är väldigt bra. Texten känns i alla fall för mig som en bra påminnelse om vad jag egentligen tror; trots att jag tvivlar och allt känns svårt så går Gud aldrig ifrån mig. Det är ibland ärligt talat skitsvårt att känna och förstå, men på något sätt tror jag att det är så det är.

 

Det här är vad texten handlar om (har översatt lite fritt till svenska eftersom det inte blir alls samma sak att bara läsa en lovsångstext som det är att höra den, men i stort sett är texten så här):

 

 

 

 

 

Jag vill inte riktigt erkänna det för mig själv men jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra tycker och tänker om mig.

 

Jag lägger inte mycket tid och kraft på varken utseende eller att vara som alla andra och det är till viss del ett väldigt medvetet val men det betyder inte att tankarna på hur andra ser på mig har försvunnit.

 

Jag vet att jag duger och ser oftast inte ner på mig själv, men jag önskar att jag också kunde sluta att sträva så mycket efter bra. Sluta att vara konstant rädd för att säga fel, göra fel, vara fel - vad som helst som inte verkar höra till kategorin bra. Sluta att vara så rädd för att andra ska tycka något inte bra om mig.

 

Det är nog inte fel att vilja vara bra men ibland vore det kanske bra att backa lite för att komma över den där gränsen, gå tillbaka från att sträva till att vilja.

Viljan gör oss medvetna om vart vi ska, strävan kan nog i många fall väldigt lätt ta lite för mycket kraft från annat som vi borde ha mer fokus på.

Satt förut och skrev en liten lista, mest för skojs skull sådär. Listan bestod av för mig mer eller mindre tänkbara saker att syssla med nästa höst eller läsår. Det blev arton punkter och då finns det säkert en del grejer som jag kan tänka mig att göra men inte kommit på än. Sedan försökte jag minska ner listan till bara sådant som känns realistiskt (typ sådant som inte kräver att jag har sparat ihop mer pengar än jag tror att jag kommer kunna göra på den tiden jag har kvar) och då försvann sex punkter. Tolv alternativ kvar alltså. Tolv saker som alla låter lockande på något sätt.

Det är inte det att jag går omkring och oroar mig för vad jag ska göra efter gymnasiet, jag känner mig rätt lugn och tycker mest att det är roligt att tänka på vad jag ska göra i framtiden. Det är bara det att jag inte förstår hur jag ska kunna bestämma mig för vad av allt jag ska göra. Visst, året efter gymnasiet är inte det enda året i mitt liv och jag kommer säkert hinna med mer än en av de där punkterna på listan, men hur vet man då vad man ska börja med och vad som är bäst att vänta med? Ingen stor grej kanske men, nej, jag kan inte låta bli att bli att bli lite förvirrad. Hur tänker man egentligen?

Snart börjar mitt sista år på gymnasiet. Det är det sista året som jag just nu vet vad som kommer att hända. Det är inte alls säkert att livet kommer bli så särskilt annorlunda eller roligt bara för att jag slutar skolan, ändå är det spännande att tänka tanken, att efter detta året är det inte längre självklart vad jag ska ägna största delen av min tid åt. Visst har det funnits val att göra förut och både jag och mitt liv har förstås förändrats under de år jag hittills har levt men jag har ändå alltid vetat på ett ungefär hur mitt liv kommer se ut - ända fram till den där dagen om nästan ett år då jag står där och tar studenten. Efter den dagen vet ingen vad som kommer att hända i mitt liv, inte ens jag.

 

Jag ser inte bara fram emot vad som kommer efter att det här läsåret är slut utan också den tiden som är kvar innan. Det är såklart svårt att veta i förväg men jag hoppas och tror att trean kommer bli det bästa året av gymnasieåren. I våras, den allra sista tiden i skolan innan jag började praktiken, så kändes det inte alls särskilt jobbigt att åka till skolan. Jag hade känt mig ganska skoltrött tidigare men helt plötsligt, bara för att jag visste att det snart var slut, kändes det lättare och jag kunde njuta av den tiden som är kvar. Kanske kan det bli lite så nu också, fast i ett helt år, bara för att jag vet att det inte är lång tid kvar.

 

Det återstår att se hur det går med det här men min tanke just nu är att jag ska försöka blogga lite under året som kommer. Jag tänker inte lämna ut hela mitt liv i bloggen utan bara skriva lite då och då om saker som händer och sådant som snurrar runt i huvudet på mig, en, än så länge bara nästan, arton år ung människa som ska ta steget ut i det där hittills okända resten av mitt liv.