Sandras

Att jag inte använder smink vet nog de flesta som känner mig, så för att berätta det behöver jag inte skriva ett blogginlägg. Det, att skriva ett helt blogginlägg, hade jag nog inte gjort även om ingen hade vetat om det - om det nu bara hade handlat om att berätta att jag inte sminkar mig. Det är ju bara det att det är mer än så. Det är min frustration över inställningen som så många verkar ha till smink som jag bara måste få skriva om.

 

Jag är inte emot smink. Själva grejen att någon vill kleta på lite hudfärgade krämer eller färgglada pulver eller rita med svarta pennor i ansiket stör mig inte. Det kan ju till och med vara snyggt, och så länge vi inte håller på och jämför vad som är snyggast (men kommer någon och säger att smink är snyggare än inget smink - jagvillintehöradet!) så COME ON - kleta vidare. Däremot kan jag störa mig något så fruktansvärt på de sjuka ideal som finns runt utseende i allmänhet men särskilt smink.

 

Ideal. Sjuka ideal som säger att man måste förändra sig för att bli sitt bästa jag. De säger att man ska lägga till något för att man inte räcker till annars. De säger att det kan vara nödvändigt att prestera något inte bara för att få bättre självförtroende utan också för att få bättre självkänsla (och jag som trodde att självkänsla handlade mer om att trivas med den man är än det man gör). Vet ni vad jag kom fram till för några år sedan? Jo, att jag förmodligen aldrig kommer bli hundra procent nöjd med mitt utseende utan smink. Jag kommer förmodligen heller aldrig bli helt nöjd med mitt utseende med smink. Vilket jag än väljer så är det där med att tycka om mitt utseende något jag under hela mitt liv mer och mer får lära mig att göra, och då pallar jag faktiskt inte peta in en till prestation i den där ständigt pågående processen.

 

När man pratar om smink och utseendefixering så är det inte så ovanligt att folk inflikar att de inte har några problem med att visa sig utan smink. Skönt, tänker jag då. Sedan blir fortsättningen rätt ofta ungefär att om det är ett fint tillfälle så vill man absolut inte vara utan smink och där någonstans känner jag bara: djup suck i hjärtat. Jag vill inte komma och säga att det är dåligt att tänka så, men är jag helt fel ute om jag säger att man i så fall inte är det minsta fri från idealet att man blir snyggare med smink? Däremot verkar man vara fri från att alltid behöva känna sig fin. Det kanske är skönt ibland, men jag tror att det är betydligt mindre skadligt att känna sig fin än att vara fast i ett ideal som har att göra med utseendefixering som i sin tur faktiskt får en hel del människor att må dåligt (inte alla, men får det bara någon människa att må dåligt så är det ju inte sådär superhärligt). 

 

Jag önskar att jag kunde komma fram till att smink bara är ett litet oskyldigt intresse och kanske en konstform eller ett sätt att uttrycka sig själv på men jag tvivlar. Blir det någonsin bara det? 

 

Jag blir lite modlös när jag tänker på sådana här saker. Jag bävar på riktigt lite inför att eventuellt någon gång uppfostra barn i en värld med de här idealen. Sedan tänker jag att jag skulle behöva vara lika bestämd på många andra områden och att jag kanske fokuserar lite väl mycket på något som jag egentligen inte själv lider så mycket av. Det är bara det att jag ser ett problem och att jag inte kan släppa det.

 

Förlåt mig om jag trampar någon på tårna och verkar tycka att jag har rätt och alla andra fel. Det var inte meningen och det kan precis lika gärna vara jag som har fel (om det nu finns rätt och fel i det här). Jag är bara så trött på det här och kan inte släppa det. (Sedan så handlar det ju verkligen inte bara om smink men nu är det väl kanske det jag har tänkt mest på. Och jag önskar att jag hade en massa döbra argument och kunde förklara ännu mer utförligt varför jag tänker som jag tänker men jag hoppas att det är okej ändå även om det blev lite halvtorftigt.) Frid och fred.