Sandras

När jag kom hem från Teneriffa blev jag förvånad över att det bara var två veckor kvar, förra veckan kändes det som att det fortfarande var två veckor kvar och i förrgår var jag inte ens säker på om julafton redan hade varit eller inte. Förvirrad, javisst. Nu känner jag mig i alla fall ganska säker på att det är julafton idag, så därför vill jag önska alla som läser det här en riktigt god jul med några trevliga jullänkar (check it out, vettja!).

 

 

 

 

 

Varma julkramar!

 

Kanske borde jag inte lägga tid på att fascineras över det där lilla, små saker som jag lika gärna skulle kunna låta glädja mig bara för en dag och sedan kasta bort som ett sammanträffande som råkade infinna sig, men jag kan inte låta bli. Ibland verkar saker så perfekt uträknade och jag kan inte låta bli att tro att de faktiskt är det. Att Gud har räknat ut.

Jag har verkligen svårt att förstå Gud, hur Han kan vara allsmäktig, evig, veta allt från tidens början och samtidigt ge oss en fri vilja. Det hänger liksom inte ihop att Han skulle ha räknat ut varje ögonblick i våra liv. Tur då att det enda jag behöver förstå är att Han är större, större än att jag kan förstå.

De där små tillfällena. Så enkla saker som att känna en liten besvikelse och sedan, precis när man tänkt efter lite och börjat gilla läget, visar det sig att det inte ens fanns någon anledning till den där besvikelsen. Kan det vara något annat än en liten stunds tålamodsträning assisterad av Livets skapare himself? Så enkla saker, så perfekt uträknade.

Din nåd är dyrbar o Gud, din nåd.
Din nåd är dyrbar o Gud, din nåd.
Du är livets källa.
I Ditt ljus ser vi ljus.
Du är livets källa.
I ditt ljus ser vi, ser vi ljus.

Nummer 760 i Svenska Psalmboken, fin sång. Den sången har gått på repeat i mitt huvud hela dagen, ända sedan dagens morgonbön, och den har fått samsas med tankarna om att jag inte alls vill lämna min praktik.

 

14.00 skulle jag ha slutat, men när klockan blev två kände jag inte alls för att gå hem så jag försökte dra ut på det en stund. Jag stannade kvar, diskade lite till och lät mina fötter ta upp några kvadratdecimeters golvyta där i köket, men snart fick det ändå bli dags att ta farväl.

 

Jag kommer sakna min praktikplats, Svenska kyrkan i Los Cristianos, så mycket! Människorna, stämningen, morgonbönerna, söndagsmässorna, kanelbullarna, kyrkbyggnaden, servettvikningen. Känslan.

 

När jag har haft praktik tidigare har mitt liv sett ut precis som vanligt, praktiken har liksom bara varit en annorlunda grej vid sidan om. Nu är jag så långt hemifrån och de enda jag träffar, mer än okända människor man möter ute, är förutom mina vänner som jag åkte hit med och bor med just de jag träffar på praktiken i kyrkan.

 

Kyrkan har varit en så stor del av vardagen här under den här månaden och därför kommer jag verkligen sakna den här praktikplatsen, men också för att den helt enkelt är fantastisk och för att jag har trivts så bra och känt mig riktigt välkommen.

 

Disken. Den kommer jag också sakna. Jag kommer sakna att stå vid diskmaskinen och filosofera över texten ovanför diskhon, hur stort och fantastiskt det där himmelriket måste vara.

Det hade ju kunnat vara så, men sanningen är den att jag är inte rysk. I alla fall inte vad jag vet. Så jag sa helt enkelt "no" till kvinnan som för bara en liten stund sedan ställde den frågan till mig. Jag fick inte veta vad hon ville eller vad som fick henne att tro att jag var rysk, så det kan jag ju få fundera på resten av kvällen och så länge jag inte kommer på något bättre att fundera över.

 

Idag är det första advent och bara för att det är en lite speciell dag så blir det lite extra tydligt hur långt hemifrån jag är. Hade jag varit hemma nu hade jag säkert stått vid torget i en halvmeter snö och tittat på tomteparaden, jag hade varit glad över att snön äntligen har fallit och advent hade blivit en anledning att verkligen försöka få fram bästa möjliga julkänsla där i vintermörkret. Nu är jag i stället i en turistort i värmen och man får inse att advent kanske är lite mer än bara början på en fin och vintrig julstämning.

 

Jag var ledig från min praktik i kyrkan idag så jag och mina vänner tog chansen att besöka marknaden där jag faktiskt gjorde några trevliga fynd, sedan åt vi god pizza och efter det åkte mina vänner hem till vår lägenhet på hotellet. Jag hade däremot ingen lust att missa sista Gudstjänsten innan jag åker så jag stannade kvar vid stranden och väntade på att det skulle bli dags att gå till kyrkan. Jag badade fötterna i havet och satt på en mur vid strandpromenaden och åt en god snickersglasstrut, för så kan man ju faktiskt också tilbringa en första advent.

 

Efter ett litet tag var det dags för Gudstjänsten och även om det var en väldigt fin adventsgudstjänst så kändes det lite tråkigt att veta att detta var sista söndagen där för den här gången och att jag snart ska härifrån och inte se den här platsen på länge. Jag har bara varit här tre veckor och allt har inte känts perfekt och bra här, men på något sätt känner jag mig ändå så hemma. Jag kommer verkligen sakna det här.