Sandras

 

Ibland, eller faktiskt ganska ofta, slår det mig och jag tänker den tanken. "Om du bara visste vem jag är". De flesta jag känner vet så ynka lite om mig. Jag har så mycket inom mig som jag aldrig någonsin visar, tankar som jag aldrig låter någon ta del av. Det är klart att även den personen andra ser mig som är jag men ändå kan jag få den där känslan av att när du ser på mig, då har du ingen aning om vem du egentligen ser. Jag skulle varken bli bättre eller sämre än jag är nu, men jag skulle vara så annorlunda. Som att jag bara har missat, eller som vanligt varit för feg för, att visa en ganska stor och viktig del av mig själv.

 

Ibland, tyvärr inte lika ofta, slår det mig. Har jag missat så kan någon mer ha missat, är jag så mycket mer så är alla andra säkert ännu mer. Det är svårt att se stort, ännu svårare att se större, men tänk vad jag skulle kunna fascineras över människor om jag lyckades se lika mycket hos andra som jag ibland kan önska att andra såg hos mig. Det skulle finnas så mycket att fascineras över och livet skulle förmodligen bli ännu lite mer fantastiskt av att få se sådant som man inte ens hade en aning om fanns hos en annan människa.