Sandras

För några veckor sedan var jag och en kompis iväg till Ungern, närmare bestämt Budapest, en sväng. Nu är det ju verkligen inte så att jag har blivit någon Budapestexpert efter knappt fyra dygn i staden men jag tänkte i alla fall dela med mig av några små och kanske ganska oviktiga erfarenheter som jag hoppas kan vara behjälpliga om någon får för sig att åka till Budapest.

 

Vi hade bara några få saker som redan innan hade bestämt oss för att göra och en av dem var att äta nutellapizza. En av pizzeriorna vi åt nutellapizza på heter La Pizza di mamma Sofia (bara det är ju typ en anledning att åka dit, eftersom alla tror att man säger "dinmamma" när man säger det) och den andra heter Pizza Me. Många blir så skeptiska när man säger att man har ätit nutellapizza men det var faktiskt gott. Testa en slice med Salami & Gorgonzola och kanske någon mer om du är hungrig, ät sedan en Nutellaslice till efterrätt. 

 

Vi bodde i distrikt sju som tydligen skulle vara värsta partystället men det var inget vi märkte av så jättemycket. Sista natten, som var natten mellan fredag och lördag, var det lite högljutt ute på gatan men annars stördes vi inte alls av det. Men det kanske är annorlunda andra tider på året, vi var nog där under lågsäsongen. 

 

En försäljarsnubbe försökte få oss att köpa ett sightseeingbusskort och visst, det var nog inte jättedyrt, men i efterhand är jag glad att vi inte köpte det för det var inga problem att upptäcka staden till fots. Det tog kanske 45 minuter att gå från distrikt sju till Szechenyibadet men då får man ju också en trevlig promenad där man hinner se lite mer av omgivningarna än om man bara åker förbi i en buss eller ännu värre - gömmer sig i en tunnelbana under marken och inte ser staden alls. Men en sak borde man tänka på om man satsar på att gå överallt - att ha bra skor. Har man det så kanske man kan njuta ännu mer av promenaderna än vi gjorde. 

 

Jag vet att det inte bara är i Budapest de finns men det kändes som att nästan alla parkbänkar man såg i staden var antingen gjorda för bara en person eller avdelade med ett armstöd mellan varje sittplats. Vet inte vad jag ville få fram av att säga detta, tyckte mest att det såg lite roligt (eller en aning tragiskt, det beror ju på hur man ser det) ut när man gick förbi och såg de där jättekorta bänkarna. 

 

"People get killed here every week" sa en ungrare till oss, men låt eder icke skrämmas. Det var tydligen mest gäng och så som bråkade med varandra, därav är risken att dö inte jättestor om man inte är gängmedlem, och hon sa också att distriktet inte var så farligt att vara i som många sa. Det finns tydligen en snäll del av distrikt åtta och en dålig del. Den där dåliga delen var nog bra att undvika men den snälla delen, som jag tror var delen mellan floden och Jószef körút, var nog ändå ingen fara att vistas i så länge man är lite uppmärksam. 

 

När vi åt på en restaurang och beställde "noodles" så fick vi något som såg ut som klumpar med något överkokt mellanting mellan pasta och ris. Ganska gott, men jag blev lite besviken när det inte var nudlar och insåg att jag hellre hade valt något annat tillbehör. Så bara så att ni vet: ungerska nudlar är inte riktigt som nudlar i sverige.

 

Kan ju bara tillägga till sist att Budapest var en trevlig stad, så åk dit bara!

Har ju gjort en tjugoen punkter lång nyårslista de senaste två åren och det kan ju vara en kul tradition att fortsätta med tänker jag. Dock känner jag att ganska många av de frågorna är lite tråkiga alternativt svåra att svara på och det är ju lite ovärt att läsa en massa ordbajserisvar som egentligen bara vill säga "jag vet inte". Så i år kör jag på en lite mindre lista. En liten återblick i frågeform helt enkelt.

 

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?

I år har jag prickat av åtminstone två punkter på attgörainnanjagdör-listan. Den ena är att besöka ett kloster; den andra att åka till Norrland. Tyvärr var ju det där Norrlandsbesöket inte väldigt nordligt med tanke på hur långt upp man kan komma men ändå, Norrland är Norrland. Sedan har jag sumpat chanserna att klara en av mina punkter på den där listan. Jag har nämligen tonat håret och därmed kommer jag aldrig kunna pricka av punkten "aldrig färga håret". Sorgligt (men håret är jag nöjd med). Jag har även blivit blodgivare och lämnat blod för första gången i mitt liv.

 

Hur har året varit?

Ganska jobbigt faktiskt. Men på samma gång har det funnits en hel del glädjefyllda stunder som jag absolut inte skulle vilja vara utan. Jag skulle nog säga att jag har känt mig lite mer levande, tack vare både det jobbiga och det bra, det här året och på så sätt har det ju varit fantastiskt.

 

Nämn tre minnesvärda stunder från året.

Resan hem från Alsike kloster i våras. Jag minns hur jag satt på bussen till Knivsta och tänkte tillbaka på veckorna på klostret; först då insåg jag vad mina veckor där faktiskt hade gett mig och det var något väldigt fint.

Påskaftonsnatten. Jag hade varit på bröllop och när vi kom hem var det alldeles stjärnklart. Det var nästan mer än stjärnklart, jag vet inte hur jag ska förklara det men det var som ett riktigt djup i himlen och när man tittade liksom bortom stjärnorna så såg man bara ännu fler och så kunde man fortsätta tills man nästan blev yr av att ögonen inte kunde titta längre bort. Jag tittar sällan på stjärnorna men det där var så mäktigt så jag flyttade ut vår gungstol på balkongen och satt där en bra stund och bara förundrades.

Spårade och helt fantastiskt roliga stunder med Ulkapulkan. Kan inte välja en, men känslan av att det är så klockren humor är fantastisk, och minnesvärd.

 

Vad ser du fram emot med 2015?

Jag ser fram emot att åka till utlandet i februari och jag ser fram emot att se vad det kommer bli av hösten. Jag tror att jag kommer lämna Ralle till sommaren och fara vidare till något annat. Exakt till vad vet jag inte riktigt än, men jag tror att det kan bli något spännande.

 

Att jag inte använder smink vet nog de flesta som känner mig, så för att berätta det behöver jag inte skriva ett blogginlägg. Det, att skriva ett helt blogginlägg, hade jag nog inte gjort även om ingen hade vetat om det - om det nu bara hade handlat om att berätta att jag inte sminkar mig. Det är ju bara det att det är mer än så. Det är min frustration över inställningen som så många verkar ha till smink som jag bara måste få skriva om.

 

Jag är inte emot smink. Själva grejen att någon vill kleta på lite hudfärgade krämer eller färgglada pulver eller rita med svarta pennor i ansiket stör mig inte. Det kan ju till och med vara snyggt, och så länge vi inte håller på och jämför vad som är snyggast (men kommer någon och säger att smink är snyggare än inget smink - jagvillintehöradet!) så COME ON - kleta vidare. Däremot kan jag störa mig något så fruktansvärt på de sjuka ideal som finns runt utseende i allmänhet men särskilt smink.

 

Ideal. Sjuka ideal som säger att man måste förändra sig för att bli sitt bästa jag. De säger att man ska lägga till något för att man inte räcker till annars. De säger att det kan vara nödvändigt att prestera något inte bara för att få bättre självförtroende utan också för att få bättre självkänsla (och jag som trodde att självkänsla handlade mer om att trivas med den man är än det man gör). Vet ni vad jag kom fram till för några år sedan? Jo, att jag förmodligen aldrig kommer bli hundra procent nöjd med mitt utseende utan smink. Jag kommer förmodligen heller aldrig bli helt nöjd med mitt utseende med smink. Vilket jag än väljer så är det där med att tycka om mitt utseende något jag under hela mitt liv mer och mer får lära mig att göra, och då pallar jag faktiskt inte peta in en till prestation i den där ständigt pågående processen.

 

När man pratar om smink och utseendefixering så är det inte så ovanligt att folk inflikar att de inte har några problem med att visa sig utan smink. Skönt, tänker jag då. Sedan blir fortsättningen rätt ofta ungefär att om det är ett fint tillfälle så vill man absolut inte vara utan smink och där någonstans känner jag bara: djup suck i hjärtat. Jag vill inte komma och säga att det är dåligt att tänka så, men är jag helt fel ute om jag säger att man i så fall inte är det minsta fri från idealet att man blir snyggare med smink? Däremot verkar man vara fri från att alltid behöva känna sig fin. Det kanske är skönt ibland, men jag tror att det är betydligt mindre skadligt att känna sig fin än att vara fast i ett ideal som har att göra med utseendefixering som i sin tur faktiskt får en hel del människor att må dåligt (inte alla, men får det bara någon människa att må dåligt så är det ju inte sådär superhärligt). 

 

Jag önskar att jag kunde komma fram till att smink bara är ett litet oskyldigt intresse och kanske en konstform eller ett sätt att uttrycka sig själv på men jag tvivlar. Blir det någonsin bara det? 

 

Jag blir lite modlös när jag tänker på sådana här saker. Jag bävar på riktigt lite inför att eventuellt någon gång uppfostra barn i en värld med de här idealen. Sedan tänker jag att jag skulle behöva vara lika bestämd på många andra områden och att jag kanske fokuserar lite väl mycket på något som jag egentligen inte själv lider så mycket av. Det är bara det att jag ser ett problem och att jag inte kan släppa det.

 

Förlåt mig om jag trampar någon på tårna och verkar tycka att jag har rätt och alla andra fel. Det var inte meningen och det kan precis lika gärna vara jag som har fel (om det nu finns rätt och fel i det här). Jag är bara så trött på det här och kan inte släppa det. (Sedan så handlar det ju verkligen inte bara om smink men nu är det väl kanske det jag har tänkt mest på. Och jag önskar att jag hade en massa döbra argument och kunde förklara ännu mer utförligt varför jag tänker som jag tänker men jag hoppas att det är okej ändå även om det blev lite halvtorftigt.) Frid och fred.

Den här sommaren suger lite. Jag måste bara få skriva det. Anledningen till att den suger lite känns inte så relevant att skriva om men att den suger känns desto mer relevant. Jag har nämligen fått för mig att det är relevant att vara ärlig. 

 

Jag är inte jättebra på det där med ärlighet, men jag jobbar på det. Här någonstans skulle jag gärna lägga till något som förklarar hur jag inte är jättebra på ärlighet men det är inte heller helt relevant va? Jag skiter i förklaringen.

 

Det som känns mest relevant är att inte skriva saker för någon fasads skull. Fasad, kanske förtroende. Någons förtroende för mig skulle ju kunna rasa totalt om jag säger att jag inte är bra på ärlighet. ALLT JAG SÄGER KAN JU VARA LÖGN, KÄRA NÅN!? Jag skrev ju förresten att den här sommaren suger lite. NÄR BLEV POSITIVA SANDRA SÅ NEGATIV? Smygpessimist, javisst. 

Hur tillbringade du julen 2013?

Att vara på en lugn och trygg plats och vara omgiven av så många bra människor som jag har varit nu under hösten.

Jag vill ofta skriva någonting här, men gör det sällan. Ibland börjar jag skriva något men fastnar i "låter det här bra?"/"nej, ska jag verkligen skriva det här"-träsket och kvar blir ett utkast ifall inspirationen någon gång skulle falla på, typ. Dumt. Det här är ju verkligen ingen prestationsplats eller blogg som jag ska försöka locka läsare till, men jag är alldeles för bekräftelsesökande för att hålla mig borta från träsken. Det tragiska är väl kanske att även när jag inte bryr mig jättemycket om hur det blir när jag skriver (typ nu, bara för att jag har bestämt mig för det) så har det en del i det där bekräftelsesökandet. Tyvärr. Hur som helst, nu ska jag skriva något för att jag vill skriva något. 

 

Jag har jullov nu. Tre och en halv vecka borta från bibelskolan och förvirringen över mig själv och livet blir inte mindre. Lite vilsen, ändå på så rätt plats. Hoppas och längtar efter allt som är bra men vågar väl inte alltid tro på så mycket. Var i Göteborg med delar av min klass i början av lovet, gick där på Liseberg och skrev en önskelista till tomten innehållandes "fred på jorden, garn och Jesus". Nu vill jag sy för hand, lära mig sticka bra, sluta köpa saker, skriva brev. Äsch. Egentligen spelar det nog ingen roll. "Världen har ingenting att ge mig, Jesus jag vill bara ha Dig.". 

 

 

I fredags fick jag höstlov från bibelskolan och åkte hem. Eller hem och hem, ärligt talat så vet jag inte riktigt.  Hemma är ju på Ralle. Mitt nya hem är i Småland. Det är klart att det känns väldigt hemma att vara här också, men jag längtar faktiskt redan tillbaka lite. Det är skönt att ta en paus från tankarna och för en gångs skull inte behöva leva så i nuet, ta in allt man hör sägas och njuta av varje stund eftersom jag vet att där tiden där är begränsad, men jag saknar mina vänner på bibelskolan.

 

Men visst är det skönt ändå med lov. Träffa familjen, spela piano (är oftast lite för feg för att sätta mig och spela bland alla väldigt musikaliska människor (som jag dock är jätteglad och tacksam att ha runt mig) på bibelskolan), lyssna på musik på spotify (!!!), inte bry sig om vad i kylskåpet som är mitt. Har redan hunnit vara i typ tre kyrkor sedan jag kom hem, idag struntade jag dock i att gå på gudstjänst. På måndag blir det en tur till Göteborg med min mor. Sedan ska jag hem till pappa några dagar, gunga gungstol och hämta typ tre biblar som jag vill ha med till bibelskolan efter lovet (tog bara med en när jag flyttade dit, men nu saknar jag de andra). Det här blir nog ett bra lov, det blir det.

Tänkte skriva något här. Jag har varit på bibelskolan snart fyra veckor nu, sick vad tiden går fort. Egentligen inte sådär panikfort som att man får ångest över att ett år ska kännas som typ en dag när man är åttio (eftersom det går så fort redan nu, hur fort kommer då inte tiden att gå om 61 år liksom?) för här tar jag vara på tiden så galet mycket bättre än förut. Så det går fort på ett ganska bra sätt, men ändå lite läskigt fort.

Hur som helst, det känns ju mindre värt att dag efter dag filosofera över hur fort tiden går så jag ska istället tala om att jag har det bra här. Ibland kommer tankar av förvirring och undran över vad jag egentligen gör här och annat fjant. Det är inte kul. Dock så har jag inte blivit mindre övertygad om att det här var det bästa valet jag kunde göra. Oavsett hur opepp jag kan vara när jag vaknar en morgon så önskar jag inte att jag var någon annanstans. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att det här måste vara den absolut bästa platsen att vara på. Själva platsen är superfin verkligen med utsikt över sjön (även om mitt rum bara har utsikt mot en grå betongvägg) och skog och natur runtomkring, klassen består bara av bra människor och skolan är ju också bara helt strålande bra. De gånger jag drabbas av något mer negativa tankar så handlar det oftast om mig själv och beror inte på att jag är här. Ibland måste man väl dessutom ta ett steg tillbaka för att ta två framåt (om inte typ åtta steg bakåt med risk att stanna där och chans att ta sig tjugo steg framåt och det känns ändå rätt värt).
Nej. Ursäkta. Ska inte besvära med meningslöst (eller meningsfullt, du väljer) dravel mer.

C ya.

 

Taxilandet.com kan nog vara typ den finaste bloggen jag har läst. Det är en cancersjuka mammas berättelse till sin lilla dotter, Snorpan, och den är helt fantastisk att läsa. Egentligen bara så fruktansvärt sorglig men det är nog också den sorgliga historien som gör den så fin och bra, för Snorpans mamma skriver om sådant som känns vikigt. Så värd att läsa tycker jag.

 

En annan blogg jag tycker om att läsa är fairlynuts.blogg.se. Jag vet inte riktigt vad det är med den som jag har fastnat så för, kanske är det att Lissie skriver så fint eller att hon berättar så personligt i bloggen. Det är lite som att läsa en riktigt bra bok, samtidigt som bloggen känns ganska anonym utan bilder och namn så är det lätt att måla upp en bild av allt hon skriver om och det blir liksom spännande att följa hennes liv. 

 

Sedan har vi inthygrace.blogg.se vars ägare är min fantastiskt kloka och fina kusin Linnéa. Bloggen är inte så väluppdaterad nuförtiden, men vad gör det? Det står redan massa kloka saker där och kommer det upp något nytt så är det ju en bonus, men att repetera och läsa saker om och om igen är ett fantastiskt sätt att lära sig saker lärde jag mig på spanskalektionerna på högstadiet och det kan säkert tillämpas här också! Typ allt som står här är väldigt läsvärt och fint, hur som helst. 

 

Den fjärde bloggen jag tänkte tipsa om är lifefromwithin.blogg.se. Liene har haft flera olika bloggar och jag har följt  dem typ sedan jag upptäckte att bloggar finns. Åtminstone var hon en av de första bloggarna jag började följa som jag inte kände. Hur jag hittade henne och vad jag fastnade för, det vet jag ärligt talat inte. Saken är den att länge var det väldigt mycket foton och mode i bloggen och det intresserar mig knappt, så att jag inte tröttnade är nästan en liten gåta för mig, men ändå läste jag de allra flesta inläggen när de kom upp i flödet på bloglovin. MEN, det roliga är att hon numera helt har bytt inriktning på bloggen och nu skriver hon nästan bara om sin kristna tro, en tro som jag har fattat det som att hon inte ens hade när jag började följa hennes blogg, och det är jag desto mer intresserad av att läsa om. Det roligaste med att läsa Lienes blogg är nog för mig ändå att jag har följt henne så länge så att det nästan känns lite som att jag känner henne. Dessutom är det inspirerande att läsa om hennes starka tro!

Jag brukar försöka komma ihåg att tacka Gud för att jag har det bra.

 

Tack Gud för att jag har det bra. Ja, jag är tacksam för det, men vissa stunder klingar det lite fel i mitt huvud.

 

När verkligheten skär till och vrider om så att det liksom känns som att den där tacksamhetsbönen blir synonym med tack för att det är barnen i Afrika, inte jag, som svälter eller tack för att det var min vän, inte jag, som blev rånad eller tack för att jag det är många andras, inte mina, föräldrar som är alkoholister.

 

Det där går ju verkligen att vända och vrida lite på. Klart att jag fortfarande är tacksam över att jag har det bra men jag är definitivt inte tacksam över att någon annan har det dåligt.

 

På ett sätt är andras lidande kanske bara en anledning mer att inse vad jag hara att vara tacksam för. På ett annat sätt känns det inget annat än naivt och dumt att säga tack för att jag har det bra. Vad spelar det för roll om jag har det bra, det finns väl viktigare saker?

 

För lite mer än en månad sedan skickade jag in en ansökan till en bibelskola. Det stod på skolans hemsida och ansökningshandlingar att de har löpande antagning från april, men när i april man skulle få besked visste jag ju inte.  

 

Så i fredags, jag satt på bussen på väg hem efter en skoldag och jag hade av någon anledning känslan av att "idag har jag nog fått brev från bibelskolan". Jag var verkligen pepp på att få ett trevligt besked därifrån. Och vet ni? När jag kom hem helt plaskvåt efter en cykeltur i stora blöta snöflingor och kollade i brevlådan så låg brevet där! Hur kul som helst! "Vi är glada att kunna erbjuda dig en plats på vår bibelskola i höst!", så stod det. Så om allt bara går enligt planerna nu så flyttar jag till Småland i höst och går bibelskola.

 

Hur det känns? Övervägande bra! Ärligt talat så känns det lite småläskigt och jag börjar undra vad jag egentligen har gjort, vad det är jag har skickat in en lång ansökan om mig själv till och bestämt mig för att satsa på under ett helt år, men som tur är så känns det på samma gång riktigt bra och roligt. Överväger att börja skriva en seriös packningslista redan nu (ja, jag gillar att skriva listor och jag gillar att göra vissa saker alldeles för lång tid innan man behöver göra dem).